Open Access-erbjudande från Royal Chemical Society

Av: Ingela Tång

Förra året lanserade Royal Society of Chemistry (RSC) programmet Gold for Gold för internationella forskare vars institutioner prenumererar på RSC:s tidskrifter.

Stockholms universitet har genom programmet tilldelats 19 krediter (vouchers). En kredit per Open Access-artikel. Det innebär att 19 artiklar med minst en författare från Stockholms universitet, kan Open Access-publiceras i någon av RSC:s tidskrifter. Erbjudandet gäller under 2014.

Antalet krediter – fria artiklar – är baserat på hur mycket man betalar i prenumerationskostnader till RSC. Observera att artikeln måste vara accepterad av tidskriften för att kunna tilldelas en voucher.

Kontakta Ingela Tång på universitetsbiblioteket för att få din voucher.

Particle Physics goes Open Access – SCOAP3 is the World’s Largest OA Initiative

Plutonium_pellet

By: Marjatta Sikström 

Starting this year Swedish particle physicists can publish their articles free of charge, as Open Access, in 12 core journals by Elsevier, Institute of Physics and Springer. In total, twelve periodicals in the subject of particle physics, from nine different publishers are involved.

The cost free Open Access publishing in particle physics has been made possible by SCOAP3 – Sponsoring Consortium for Open Access Publishing in Particle Physics. The participants, in addition to the nine publishers, are research libraries and research institutes from over a thousand organisations and 31 countries. This makes SCOAP3 the world’s largest initiative in Open Access.

The initiator and node in SCOAP3 is CERN. Their library both negotiates the Open Access terms with the publishers of the physics journals as well as administering the contacts and economic transactions with the partner organizations involved in the consortium.

The basic idea behind the SCOAP3 initiative is that the resources used to subscribe to the particle physics journals are instead to be used to pay for the articles’ review and publication as Open Access. Journals in the subject of particle physics are the first, which in this way are converted to Open Access journals. Plans are to continue with similar solutions in other fields.

When you publish in any of the SCOAP3 journals, please do not forget to inform the publisher that you are affiliated to Stockholm University.

FACTS

The following publishers are partners in the SCOAP3 Consortium: Chinese Academy of Sciences, Deutsche Physikalische Gesellschaft, Elsevier, Hindawi, Institute of Physics Publishing, Jagellonian University, Oxford University Press, Physical Society of Japan, SISSA Medialab, Springer, Società Italiana di Fisica.

The Swedish SCOAP3 Partners that participate via their libraries are Stockholm University, Chalmers, Lunds Univeristy, Royal Institute of Technology and Uppsala University.

The following core journals are among the twelve: Nuclear Physics B, Physics Letters B, Advances in High Energy Physics, Journal of Cosmology and Astroparticle Physics, European Physical Journal C, Journal of High Energy Physics.

The complete list of current publishers and journals is here.

Stärk din institutions publiceringsstatistik, registrera dina publikationer i DiVA

Artiklar som inte finns i DiVA kommer inte med i statistiken.

För vissa bibliometriska mätningar, till exempel den årliga mätningen enligt den norska modellen och mätningen för uppföljningen av SU:s verksamhetsplan, hämtas data från SU:s publikationsdatabas DiVA.  För dessa mätningar räknas endast publikationer registrerade i DiVA. Observera att Universitetsbiblioteket utför regelbundna importer från Web of Science till DiVA av publikationstyperna Artikel i tidskrift och Artikel forskningsöversikt och kommer att fortsätta med importer för 2012 års poster, fram till den 19 mars.

För att statistiken som redovisas, ska bli korrekt är det viktigt att publikationer registreras i DiVA. Ett uttag ur DiVA gjordes 14 januari för årsredovisningen för 2012 men för mätningarna enligt den norska modellen och uppföljningen av verksamhetsplanen 2012 kommer även publikationer som registrerats under perioden fram till 19 mars att räknas.

Att göra de båda uttagen i mitten av januari respektive andra hälften av mars kommer förmodligen att bli standard framöver.

Bloggen – viktig kanal för forskare

Varför blogga som forskare? Vad ger det forskningen och undervisningen? Och hur reagerar kollegorna? Läs om hur tre bloggande forskare resonerar. Följande inlägg är en lång version av artikeln ”Bloggen – viktig kanal för forskare” som publicerades i Universitetsnytt nr 6 2011. 

Från: Patrik Lindenfors
Skickat: den 15 november 2011 08:27

Vad är det som driver mig som forskare att blogga?

Som forskare har jag fått lära mig att Patrik _forskarearbeta hårt för att belägga varje påstående jag gör. ”Hur vet du det?” är den ständiga frågan som hänger över varje forskares huvud. Det ska vara källhänvisningar och noggrant återgivna metodavsnitt så att arbetet går att upprepa och vem som vill kan se att allt gått rätt till. Men ibland står man där med en fråga som inte går att svara på. Det kanske finns för lite data, eller så vet vi för lite för att ens ställa frågan på rätt sätt.

Ett exempel inom biologin är livets ursprung. Hur gick det till? Det finns många spår att följa med ingen självklar metod som en gång för alla skulle svara på frågan. Vi kanske snart får reda på hur det hade kunnat gå till, men hur det verkligen gick till är en annan fråga. Samma sak med medvetandet. Vad är det och hur uppkom det? Eller om man är fysiker – Big Bang: var kom den ifrån? ”Bäst att lämna den här typen av frågor till teologerna”, kan man få höra då, ”de har funderat mycket på sådant här.”

Verkligen? Att ge upp vetenskapen just vid kunskapens gränser, är det en bra idé? Är det inte där man behöver vetenskapen som bäst? Och teologi, varför det? Går man till teologiska verk finns det visserligen källhänvisningar, men var är de noggrant återgivna metodavsnitten så man kan upprepa deras experiment? Var är experimenten överhuvudtaget? Slutsatserna må vara dragna enligt logikens alla regler, men hur kollar man upp premisserna? Är det rimliga premisser de arbetar med egentligen? Och om de nu vill uttala sig om verklighetens beskaffenhet, varför har de inga data?

Det är obegripligt att bli hänvisad till teologer för de här frågorna. Ser man närmare på frågan verkar det till och med obegripligt att bli hänvisad till teologer även i teologiska spörsmål. Jag har exempelvis intresserat mig mycket på frågan om Guds existens. Det logiska då är att vända sig just till de som sysslar med gudar och ställa frågan till dem. ”Vem/vad är Gud och vilken metod ska jag använda för att få jag reda på om han/hon/den existerar?” I tusentals år har teologer av olika trosinriktningar arbetat med den här frågan, och de har hur många svar som helst. Synd bara att många säger olika, ofta motsägelsefulla, saker och att ingen vet hur man ska skilja dessa svar åt.

Därför började jag blogga. Det finns ett helt område av tänkande – som inte verkar ha mer stöd än alkemi, astrologi eller frenologi en gång hade. Detta tänkande förvaltas av människor som förmedlar kunskap från generation till generation baserat enbart på auktoritetstro – ”Detta är sant för att vi har tänkt på det länge!” Och kritiserar man religiöst tänkande för att vara slappt möts man inte direkt av beundran utan av ett ramaskri – ”Visa lite respekt, detta är heligt!”

Varför då egentligen? Är man sanningssökande forskare får man finna sig i att bli granskad, kritiken är akademins vakthund mot slappt tänkande. Men jag tror inte teologin är sanningssökande. Jag tror de bara förvaltar ett historiskt arv av unket tänkande som konserverats i sin egen omöjlighet. Likt en gång skedde med alkemin, astrologin och frenologin borde teologin förpassas till universitetens kuriosarum. Speciellt i dessa dagar när religion orsakar så mycket elände i världen. Det här är något som engagerar mig. Därför började jag blogga.

/Patrik

Patrik bloggar på

blog.lindenfors.se

humanistbloggen.blogspot.com

uppsalainitiativet.blogspot.com

—————
Från: Jenny Madestam
Skickat: den 15 november 2011 20:15

Jag började blogga i början på året ochJenny Madestam var initialt mycket aktiv, skrev ett inlägg i princip varje eller varannan dag. Jag hade väl gått och funderat ett slag på tanken med en blogg men inte riktigt orkat/hunnit ta tag i det hela rent praktiskt. Drivkraften för mitt bloggande handlar nog primärt om mitt eget behov av att skriva. Jag gillar att skriva och att skriva om politik. Initialt tänkte jag dock att bloggen mer skulle handla om ”livet som statsvetare”. Att jag där skulle beskriva min tillvaro som forskare och lärare på universitetet. Jag hade en idé om att varva text och bilder från denna tillvaro. Och det utifrån tanken om att det kan finnas ett intresse av få ”titta in” på universitetet – att få vetskap om vad vi som forskare ägnar oss åt. En konsekvens av denna typ av vinkling skulle därmed också komma att bli en del i ”marknadsföringen” av mig själv och av universitetet/ statsvetenskapen.

Ganska snart kom jag dock att mer skriva analyser av dagsaktuella politiska skeenden (än ”livet som statsvetare”) och inledningsvis med ambitionen att knyta an till min egen och andras forskning (vilket dock också efter hand tonades ned mer och mer). Inläggen tenderade dock att bli tämligen långa och bloggeriet tog således en hel del tid i anspråk. För mycket tid. Under våren skrev jag dock tämligen frekvent och då rätt ambitiöst. Ganska snart kom alltså inläggen mer och mer bli rena politiska analyser.

Under senare delen av våren och under sommaren kom dock bloggeriet att klinga av, och detta av flera skäl. Till att börja med tog det alltså enormt mycket tid. Det blev en press att skriva i princip varje dag, och då inlägg som var rätt långa. Dessutom visade det sig att bloggen kom att sätta käppar i hjulen för mig i rollen som forskare. Jag bedriver just nu ett forskningsprojekt som handlar om partiledarrekrytering. Studien baseras på intervjuer med partiaktiva (partitoppar). Min möjlighet att få access till dessa personer visade sig försvåras av att jag skrev på bloggen – dvs att jag det öppna viset analyserade dagsaktuella politiska händelser. Somliga partiaktiva blev på sin vakt och någon antydde att jag ”skrivit negativt om deras parti” på bloggen. Jag insåg alltså att jag måste tona ned min röst, via bloggen, i den offentliga debatten, för att inte bränna mina skepp i nuvarande projekt. Även om jag å ena sidan kan tycka detta blir märkligt, så Bloggcitat _jennyinser är det bara att inse att partipolitik i många avseenden kan vara känsligt. Slutligen ledde bloggandet även till att jag inte sällan blev tillfrågad om att skriva artiklar i olika debattfora, utifrån mina inlägg på bloggen, men också att mina blogginlägg faktiskt ibland ”snoddes” av andra – dvs att mina idéer återkom i annan form av någon annan, nästan ordagrant.

Konsekvensen av detta blev att jag bestämde mig för att ta en bloggpaus under sommaren och början av hösten. Funderade länge även på att helt lägga ned det hela. Under uppehållet fick jag dock en hel del uppmuntran från folk här och där som gärna ville att jag skulle blogga igen. Självklart var detta smickrande och kul att höra. Tydligen läser folk det jag skriver, och att jag kan bidra med något. Det gjorde att jag tog upp det hela igen för ett slag sedan. Samtidigt inser jag att jag direkt känner en press på att skriva, ofta och mycket. Nu försöker jag dock hålla det på mer rimlig nivå.

För att återknyta till frågan varför jag bloggar: mitt bloggande handlar primärt om att nå ut till grupper utanför universitetet. Till ”allmänheten”, men också till journalister. Jag vänder mig alltså inte primärt till mitt kollegium, utan upplever att jag via bloggen kan ge politiska analyser som uppskattas av folk utanför vår värld.

/Jenny

Jenny bloggar på

jennymadestam.se

——–
Från: Mårten Schultz
Skickat: den 18 november 2011 10:10
Mårten Schultz
Mitt bloggande inleddes inte bara som en förlängning på min forskning utan var snarare en produkt av ett missnöje kring missförstånden kring juridik i allmänhet och en pedagogisk lust att ställa saker till rätta. Bevekelsegrunderna var lika mycket hämtade ur den pedagogiska identiteten som den vetenskapliga, så att säga.

Så här skrev jag tidigare om det:
Det började med ett samtal med mediegurun Joakim Jardenberg. Han uppmanade mig för en tid sedan, efter att jag för upmfte gången beklagat mig över den från båda håll underblåsta klyftan mellan journalistik och juridik, att jag istället för att knyta handen i kavajfickan borde försöka göra något åt det. Jag kunde till och med bli en ”professionell bloggare”, framhöll Jocke.

Det vill jag för mitt liv inte bli. Men Jocke har en poäng, en poäng som jurister i allmänhet, och vi jurister som bryr oss om rättsstatens integritet (vi som tror på juridikens fundamentala betydelse i demokratin och som vill skydda den mot missförstånd och angrepp) i synnerhet, borde ta till oss. Tiden är förbi då vi kunde låta de mediala missförstånden glida förbi, då domstolarna och juristerna i övrigt kunde krypa upp i elfenbenstornet och titta ned på journalister och pöbel som kravlar omkring i snaskigheter och falsarier. Juridiken påverkas av informationssamhället. Vi jurister påverkas av informationen.

Tidigare fanns det vissa förhoppningar om att traditionella media skulle kunna utföra det uppdrag som demokratin lagt i deras knä, nämligen att granska och förklara även händelser inom juridikens värld. Dessa förhoppningar är det nog dags att ge upp.

Juridiken behöver motbilder till de vrångbilder som allt oftare tillåts prägla det offentliga samtalet. Motbilder som bygger på kunskaper och känsla för rättsstatens underliggande värderingar. Motbilder av personer som delar insikten om att de rättsliga processerna behöver värnas och vårdas. Juridiken är en fantastisk uppfinning, fullt i klass med hjulet och tryckpressen. Den moderna juridiken är en av civilisationens höjdpunkter. Men den bilden får man knappast av media.

Det är dags för nya juridiska media. Arenor där jurister själva försöker förklara vad det är som egentligen sker i domstolarna, på advokatbyrån, på myndigheten. Där jurister försöker förklara värderingarna bakom processerna. En sådan arena håller vi på att utveckla just nu. Jag – och förhoppningsvis riktigt många andra jurister. TillsammansBloggcitat Mårten Schultz.

Läget har nämligen aldrig varit bättre. Sociala media ger jurister möjlighet att tala till punkt. Att framföra sina argument utan att förvrängas på vägen. Att visa att den rätten inte är så konstig som den verkar. Dessutom tror jag att det finns många som vill lyssna. Många har tröttnat på envägskommunikationen. De idag existerande juridikbloggarna tyder på att intresset för de insatta perspektiven är stort.

Projektet kommer samtidigt att testa nätverkssamhällets grundtes om att den mest korrekta versionen alltid vinner. Om sociala media klarar av att bryta igenom kakafonin av missförstånd som råder om juridikens värld så är jag beredd att anse den tesen till fullo verifierad. I realiteten är det ofta bara rättsvetenskapsmännen som kan ta sig an uppgiften.

Målgruppen är, liksom för Jenny, allmänhet och journalister. Men det har visat sig finnas ett stort sug efter den här typen av kommunikation även hos juridikstuderande. Det visar sig särskilt på Twitter där många jur stud-ar följer och kommenterar. Det bidrar till att montera ned den distans som ofta kan uppstå mellan lärare och elever. Ett särskilt exempel på det är när studenter på storföreläsningar och jag som föreläsare kan interagera via Twitter under föreläsningar som traditionellt präglas av envägskommunikation.

/Mårten

Mårten bloggar på

martenschultz.com

Juridikbloggen.com

———
Från: Patrik Lindenfors
Skickat: den 20 november 2011 12:16

Jag bloggar för att det finns saker i världen som står i vägen för kunskap och mänskliga rättigheter. Ett exempel, som ofta negligeras i den allmänna debatten, är religion. Detta vill jag uppmärksamma. Sen har jag också engagerat mig i klimatdebatten genom mitt bloggande på bloggen Uppsalainitiativet. Sen är det förstås kul att skriva om en och annan speciellt intressant forskningsrapport inom mitt eget ämne.

Bloggandet har lärt mig att snabbt sammanfatta komplicerade orsakssammanhang och formulera mina åsikter på ett vasst sätt. Jag har lärt mig att skriva snabbare helt enkelt. Som forskare gör det här att det går snabbare att skriva forskningsrapporter och andra texter. Jag har bland annat precis utkommit med en bok om den samarbetsforskning som pågår i många olika ämnen (bland annat biologi, nationalekonomi, psykologi, matematik) och det här hade jag aldrig hunnit med utan den träning i snabbt skrivande som bloggandet gett.

Reaktionerna på mitt bloggande har nästan enbart varit positiva. ”Bra att du orkar” är en vanligt förekommande uppmuntran. Och visst känns debatten tröstlös ibland. Religionsdebatten är tusentals år gammal och många av de argument jag använder formulerades redan under antiken. Men det är en strid jag tror att varje generation måste föra.

Då är klimatdebatten mer dagsaktuell. Där har jag förvånats över att stöta på forskare i Sverige som villigt gått från att hävda att tobaken inte är farlig till att hävda att klimatet inte är något vi behöver oroa oss för: ”Klimatet har ju alltid förändrats.” Som om det skulle vara ett argument? Tänk om forskare som sysslade med sjukdomar hade haft samma inställning: ”Människor har ju alltid dött.” HorribeltBloggcitat Patrik.

Det finns egentligen inga begränsningar av att vara aktiv i sociala medier, förutom att man inte får blanda ihop sina roller. Jag har ju inte rätt bara för att jag är forskare, det är något jag aldrig får hävda. Just auktoritetstro är för övrigt något jag är speciellt allergisk mot. Om man tänker efter så är auktoritetstro det enda sättet som religion sprids vidare på. Religion är ju inget man upptäcker eller kan logiskt tänka sig fram till.

Men visst ger en forskningstitel viss gratis trovärdighet. Den dummaste kritik vi inom Uppsalainitiativet fått är just för vår brist på forskare bland våra bloggare – vi har ju bara två professorer och fyra aktiva forskare gudbevars, resterande medlemmar har andra yrken. Som om det var antalet disputerade som skulle spela roll och inte argumenten?

Jag kan tänka mig att det är lite mer problematiskt för Jenny där åsikter och forskningsområde ligger närmare varandra?

Vad har du för erfarenheter som andra forskare kan ha nytta av? (Fråga från redaktören)

Skrivandet! Bloggandet ger övning i att skriva. Det här är ovärderligt.

/Patrik

———
Från: Mårten Schultz
Skickat: den 22 november 2011 09:14

Jag minns när jag hade bloggat i kanske ett halvår, och på den tiden höll jag mig mycket närmare den snävare forskningen i tonfall och ämnesval, då en äldre kollega i överordnad position sade något spydigt om bloggande i allmänhet, varpå jag framhöll att enligt en undersökning som presenterats i Harvard Law Reviews temanummer om juridik och sociala media forskare som använde sig av bloggteknik för att kommunicera var mer framgångsrika och mer inflytelserika. Professorn sade då att ”Bara för att en massa amerikaner ägnar sig åt något betyder det inte att det inte är skit.”

/Mårten

———-

Från: Jenny Madestam
Skickat: den 22 november 2011 12:03

Vad har du som forskare ”tjänat” på att blogga? (Fråga från redaktören)

Jag vet inte om jag tjänat speciellt mycket på att blogga, faktiskt. Det har dock kostat mig en del. Men visst, jag möter stor uppskattning för mina inlägg, och det främst av människor utanför både akademin. Tror att många kan uppleva mig som enkel att förstå, att mitt tilltal är tämligen okomplicerat – vilket även är en medveten strategi från min sida (och det även i min roll som lärare och vetenskapskvinna – ogillar när saker och ting krånglas till bara för att det då skall verka lite svårare och ”finare” – mycket kan många gånger uttryckas på ett betydligt enklare vis än vad vi inom akademin gör). MEN detta kan också göra att människor med mer förkunskaper (som t.ex. andra forskare eller andra som anser sig intellektuella) kanske stämplar mig som ”ytlig”.

Bloggeriet har även givit mig mer externa skrivuppdrag. Om en journalist/debattredaktör läser det jag skrivit kan det hända att jag får frågan om att utveckla det hela i en artikel.

Mitt tips till andra forskare är att börja blogga – om du 1. har tid, 2. uthållighet, 3. en plan för hur ofta du ska skriva och vilken nivå du skall lägga dig på. Jag tror egentligen själv på att skriva oftare och kortare. Men som akademiker är det lätt att texten blir längre, och mer ambitiös, än vad som kanske lämpar sig för bloggformatet (folk orkar/hinner inte läsa allt för långa texter). Du måste således kunna stå ut med att skriva utan referenser och att ibland kanske även våga ta ut svängarna lite extra, på ett sätt som vi annars är ovana vid.

Jag har själv mer och mer börjat mikroblogga genom Twitter. Det är dock ”livsfarligt” men samtidigt lite roligare än vanlig blogg eftersom det ger mer interaktion, vilket i sin tur ger dig input. Bloggen är mer av envägskommunikation, även om kommentarer förekommer och ofta är intressanta och stimulerande att bemöta.

/Jenny